Deltagare utsedda och klara

¤ STÖRST TILLTRO TILL BIRRO OCH SYRÉN ¤

Mediamagasinet Resumé skrev igår om vilka deltagare som SVT valt ut för att delta i kommande säsongs upplaga av På spåret. Jag fick inte många rätt gentemot min lilla önskelista, men jag är trots det mycket tillfreds med resultatet.

Här är samtliga deltagare:

Camilla Lundberg/Robert Aschberg
Fredrik Lindström/Peter Apelgren
Zinat Pirzadeh/Göran Greider
Mari Jungstedt/Rickard Olsson
Jessika Gedin/Hans Rosenfeldt
Tina Ahlin/Marcus Birro
Siw Malmkvist/David Bexelius
Filip Hammar/Fredrik Wikingsson
Lisa Syrén/Johan Wester

De deltagare som jag sätter störst tilltro till är Marcus Birro och Lisa Syrén.

“På spåret” - min önskelista

¤ DET HÄR ÄR NAMNEN JAG VILL SE ¤

Under torsdagen är det tydligen meningen att SVT skall presentera kommande säsongs deltagare i långköraren “På spåret”. Vilka det blir återstår att se - men spännande blir det.

Jag har skrivit ner min egna, högst personliga önskelista, på lite blandat folk från Sveriges toppskikt. Åtminstone vad gäller underhållning i televisionen, skall jag kanske tillägga. Det är i alla fall en blandning av nya och gamla deltagare.

Hur många par det verkligen blir vet jag inte, men jag har plockat ut sex. Här är dom:

¤ Babben Larsson och Robert Aschberg
Hon är en av Sveriges roligaste komiker. Han är en av Sveriges mest brutala programledare. Blandar man dem i ett glas så blir det en spännande mix. Min spontana analys av den hypotetiska situationen är att de skulle kompletera varandra på ett strålande vis.

¤ Bert Karlsson och Kicki Danielsson
Det här är sannolikt en duo som redan känner varandra utan och innan. Det är ju trots allt två av schlagervärldens giganter. Båda två är dessutom lika snabba i käften som de är skandalomsusade för både ditten och datten. Jag är övertygad om att de skulle stå för stort underhållningsvärde om de fick chansen i någon av kupéerna, men hur de skulle stå sig kunskapsmässigt låter jag vara osagt.

¤ Caroline af Ugglas och Göran Hägg
Från början gillade jag inte det här paret, tyckte att dom var för flamsiga, men allteftersom visade det sig att de satt inne med en hel del värdefull kunskap inom vitt skilda områden. Dessutom är dom, faktiskt, humoristiska tillsammans.

¤ Malou von Sivers och Bengt Magnusson
Det vore närapå sensationellt om den här duon från TV4-huset fick delta i SVT-skeppet “På spåret”, men det här är ju trots allt min personliga önskelista. Det vore verkligen intressant att se vad den här duon går för i sådana här sammanhang.

¤ Sissela Kyle och Gudrun Schyman
Sissela Kyle är även hon en av Sveriges vassaste komiker, det har hon inte minst visat när hon varit värdinna för Guldbaggegalan, och superfeministen Schyman är en av rikets mest rutinerade politiker. Faktum är att politiker varit en bristvara i programmets långa historia.

¤ Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg
Fotbollsälskare som jag är så vet jag hur viktigt, rent av avgörande, det är med kompetenta kommentatorer. När det kommer till kritan så finns det numera ingen som slår firma Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg på fingrarna. Jag kan också satsa min vänstra musarm på att de under årens lopp samlat på sig en diger kunskapsbank.

Tävling: Vinn Mathleins bok “Ge svar på tal”!

¤ PASSA PÅ ATT TÄVLA OM BOKEN! ¤

Förra veckan recenserade jag Anders Mathleins bok “Ge svar på tal“, en bok som jag gillade skarpt och får mina allra varmaste rekommendationer. Nu har du chansen att vinna den här roliga och intressanta boken i en tävling här i bloggen!

Det enda du behöver göra är att tipsa mig om din bästa läsning inför hösten, och mejla det till mig. Det enda kravet är att boken skall finnas som ljudbok och maximalt kosta 250 kronor. Observera också att priset, det vill säga boken “Ge svar på tal“, är en ljudbok.

Ditt tips vill jag ha senast 21.00 den 10 August.

Lycka till!

Filmrecension: No Country For Old Men

¤ BARDEM RÄDDAR BRÖDERNA COENS SENASTE RULLE ¤

Sällan har en film varit så upphaussad som förra årets “No Country For Old Men”. Av den anledningen kändes det som en högst naturlig sak att redan på ett tidigt stadium göra en förhandsbokning av bröderna Joel och Ethan Coens senaste skapelse. Jag såg verkligen fram emot att få bilda mig en egen uppfattning av den här rosade thrillern, och efter en del personligt strul med DVD-spelaren var det så äntligen dags att luta sig tillbaka, men jag måste säga att jag tyvärr blev negativt överraskad. Här nedan berättar jag varför.

¤ FILMFAKTA
Titel: No Country For Old Men
Land: USA
Premiär: Cannes, den 19 maj 2007
Manus: Cormac McCarthy, Joel Coen, Ethan Coen
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Josh Brolin, Woody Harrelson, Javier Bardem, Kelly Macdonald

¤ Javier Bardem som Anton Chigurh

Till att börja med; Visst, rullen är förstås både snyggt fotad och bitvis riktigt spännande, men som helhet är den överskattad. Det är en bra film som får ett klart godkänt betyg, men det är bara en i mängden bland undertecknads 200 filmer i filmsamlingen. Den sticker inte i mängden. Det är i alla fall vad jag tycker.

Filmen handlar egentligen om Llewelyn Moss (spelad av Josh Brolin), en tuff och hårdnackad jägare från Texas, som av en mer eller mindre slump finner en stor summa pengar ute i ödemarken. En summa pengar som visar sig vara resterna av en misslyckad knarkuppgörelse. Men det som skulle kunna ha varit en “jackpot” för Llewelyn Moss visar sig snart bli någonting helt annat. Han är nämligen inte ensam om att känna till väskan med pengar. En totalt hänsynslös man vid namn Anton Chigurh (spelad av Javier Bardem), som bokstavligt talat låter ödet avgöra vilka av dem som kommer i hans väg som skall få leva och inte, och mycket snart börjar en våldsam katt-råtta-lek mellan denna Chigurh och Moss. Längs vägen kommer det att avlossas en hel del skottsalvor och ett stort antal människoliv kommer att släckas. Allting samtidigt som den åldrade sheriffen Ed Tom Bell (spelad av Tommy Lee Jones) är dem hack i häl.

Jag tycker att filmen är överdrivet hyllad av de svenska kritikerna. Visst har filmen många positiva sidor och den är bitvis riktigt nervpirrande, men det känns inte som att den når sin kulmen. I extramaterialet på DVD:n så pratar skådespelarna om det faktum att tre av de fyra huvudkaraktärerna - Moss, Chigurh och Bell - inte agerar mot varandra förens i slutet, och det är visserligen intressant på ett sett, men jag hade gärna sett lite mera dialog dem emellan. Jag tror att det kunde ha blivit många sköna repliker och så kallade “one-liners” där.

Nu har jag spytt mycket galla över den här filmen. Tillräckligt tror jag. Den har trots allt några goda sidor också. Javier Bardem, eller Javier Ángel Encinas Bardem som är hans fullständiga namn, är helt enkelt suverän som den iskalle seriemördaren Anton Chigurh. Hans “look”, hans röst och hela hans sätt att agera är förstklassigt, tycker jag. Att han fick en Oscarsstatyett för bästa biroll var helt på sin plats. De andra skådespelarna - Josh Brolin, Tommy Lee Jones, Kelly Macdonald och Woody Harrelson - är också bra, men samtliga blir brutalt överglänsta av 39-årige Javier Bardem.

En annan positiv sak med filmen, som jag även nämner i inledningen av recensionen, är fotot av Roger Deakins. Hans tolkning av det heta, men på något sätt ändå karga landskapet som Texas ger, är riktigt, riktigt snyggt. Han - Deakins - har de senaste åren varit nominerad för sammanlagt sju Oscars, men aldrig nått ända fram. Kanske göra han det med sin kommande film istället - Revolutionary Road, tillsammans med Titanic-duon Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i rollerna.

Det sista jag vill tycka till om vad gäller No Country For Old Men är DVD-skivan extramaterial. Det är en, det vill säga en enda, och den innehåller tre små filmer från inspelningarna av projektet. Dessa är bra. Varken mer eller mindre. Inget som man blir euforisk över, men inte heller något som man gnäller över. Men jag blir inte förvånad om det dyker upp en “dubbel-disc”-utgåva om ett eller två år.

¤ BETYGET: ++|+++

Filmrecension: Iron Will

Det är början på 1900-talet och vi som tittare placeras någonstans bland de kallare delarna av USA. Där bor familjen Stoneman, bestående av mor Maggie, spelad av Penelope Windust och far Jack, spelad av John Terry. Samt deras 18-årig son Will, som i huvudrollen spelas av Mackenzie Astin, en rätt så anonym 73:a som på senare år gjort gästspel “My Name Is Earl” och “Lost”. Där bor också en äldre snäll medicinman, spelad av veteranen August Schellenberg, samt ett helt gäng med draghundar.

Den fridsamma idyllen bryts dock hastigt när en olycka inträffar. Wills far drunknar när de båda är ute och kör med hundspannen. Fadern svänger alltför tvärt i en kurva, släden går upp på en skena, och oturligt nog rinner en bäck precis nedanför. I det iskalla vattnet har fadern inte en chans, och Will får på nära håll se fadern glida ner mot en säker död…

Det blir en omöjlighet att bo kvar som änka i det hus som familjen har. Därför måste huset och hundarna säljas, vilket gör Will oerhört ledsen. Flyttdagen kommer allt närmare då det dimper ner ett reklamblad i brevlådan, som berättar om en stor hundspannstävling i USA på 100 mil och med 10 000 dollar i förstapris.

Will blir fast besluten om att han vill prova lyckan i tävlingen då han, om han vann, skulle kunna behålla både huset och hundarna. Men klarar han det tuffa loppet? Har han tillräckligt bra hundar? Och får han överhuvudtaget åka för sin mor – som inte vill att både make och son ska dö en för tidig död?

Denna familjefilm ger verkligen ”USA-patriotismen” ett ansikte. Spännande race, elaka (svenska!) skurkar, hjältar med verkligt hjältemod, vackra vyer över amerikanska vildmarken, vackra och pampiga hundar, och inte minst stora vajande USA-flaggor där morgonsolens strålar tränger igenom tyget!

Kalla fakta
Titel: Iron Will
År: 1994
Ursprung: USA
Regi: Charles Haid
Manus: John Michael Hayes, Djordje Milicevic, Jeff Arch
Roller: Mackenzie Astin, August Schellenberg, John Terry, Kevin Spacey, Penelope Windust, George Gerdes

Betyg: 6,5 av 10

Originalrecensionen publicerad på Moviemix.nu - den 29 Maj, 2005

Filmrecension: Family Jewels

AC/DC är ett av de största banden inom hårdrockens historia, men de har på senare år intagit en allt mer anonym roll inom musikvärlden. Om det här är ett försök att ta sig tillbaka in i rampljuset igen återstår väl att se, men för ett par år sedan nu så släppte bandet en såkallad musik-DVD – en allt populärare form av musikkonsumering. Du köper helt enkelt en DVD som du kör i DVD-spelaren eller på datorn, och där finns låtarna att lyssna på och se på. Ett mycket underhållande sätt att konsumera musik som var hårdrockare borde pröva på!

DVD:n som AC/DC släpper heter “Family Jewels“, och är en dubbel-DVD med sammanlagt 40 låtar från 1970 till 1990, fördelade i kronologisk ordning. På DVD-1 hittar vi bandets 20 första klassiker och här är det Bon Scott som virar mikrofonsladden runt handen, och på DVD-2 följer de andra 20 låtarna, här framförda av mannen med baskern, Brian Johnson.

Den fullständiga spellängden på båda discarna ligger på cirka 150 minuter, det vill säga cirka två och en halv timmas hårdrockshistoria. Första discen börjar med AC/DC:s genombrottsuppträdande i Australien 1975 under ”Countdown Show”, med låten “Baby Please Don’t Go”. Scott står då på scenen utklädd till Pippi Långstrump, med långa röda flätor i håret och med fräknar på de rosiga kinderna, men trollbinder trots det(?) publiken lika mycket som originalkaraktären Pippi gjorde.

Enligt undertecknad ligger också de bästa låtarna på första discen första hälft. Låtarna “It’s A Long Way To The Top (If You Wanna Rock And Roll)”, “TNT”, “Jailbreak”, “Dirty Deeds Done Dirt Cheap” och “Let There Be Rock” ligger alla under de tio första låtarna. Det är dessa låtar som går varmast i mitt vardagsrum. Första discen avslutas dessutom med “Highway To Hell” – inspelad under ett TV-framträdande i Spanien, blott tio dagar före Scotts död.

Andra discen börjar lika bra som den första slutar, och då menar jag inte med Scotts död. Tvärtom om så föredrar jag Scott framför Johnson. Johnson saknar tyvärr den utstrålning som Scott hade. Men den evighetsdebatten får någon annan ta på sig.

Trots det så inleder Johnson den andra discen bra. “Hells Bells” och “Back In Black” ger en bra start på en disc som i övrigt är svagare än den första. Bland övriga låtar märks bäst “You Shook Me All Night Long” (och då är de nämnda tre låtar alla från albumet “Back In Black”).

När jag beställde den här discen så hoppades jag på att få se och höra lite mer än ”bara” låtarna. Lite såkallat bonusmaterial/extramaterial. Lite intervjuer, backstage, galleri eller åtminstone en discografi hade man väl kunnat kosta på? Men nej, ingenting sådant finns med. Medföljer gör dock en fin liten bok (infoblad) på tolv sidor i färg, men med dagens utbud hade man hoppats på mer.

Bilden och ljudet går det inte att klaga på alls då det är toppklass, och själva låtarna är ju örongodis. Jag ser DVD:n som en självklarhet i alla välsorterade bokhyllor, för såväl musikälskaren som filmälskaren.

Filmrecension: Zoolander

En av julen 2007 års julklappar för min del var filmen Zoolander från 2001, med den regisserande komikern Ben Stiller i huvudrollen som Derek Zoolander. Det här var visserligen ingen film som jag hade uppskriven på önskelistan i förhand, men jag visste inte så mycket på förhand om den heller, och ville se den med “öppna ögon”. Jag tänkte nämligen att en film med skådespelare som nämnde Ben Stiller plus Owen Wilson och Will Ferrell, det lovar ju en hel del. Men den var faktiskt en besvikelse. Jag tycker inte att jag får ut så mycket under de knappa 90 minuterna som filmen rullar. Orsaken till mitt försiktigt negativa omdöme sätter jag till tre punkter.

Punkt nummer ett. Jag vet inte vad man ska kalla filmens intrig. Rörig? Löjlig? Eller helt obefintlig? I kort går den i alla fall ut på att den lika framgångsrike som självupptagne och ytlige supermodellen Derek Zoolander, det vill säga Ben Stiller, upptäcker att han helt plötsligt inte är den populäraste mannen i modevärlden längre. Istället har populäriteten hamnat hos en blond nykomling vid namn Hansel, i sin tur spelad av Owen Wilson. Detta retar förstås gallfeber på herr Zoolander, som inser att han måste göra något radikalt för att ta sig upp till toppen igen. Detta försvåras dock av att en mystisk kvinna försöker få honom att medverka i ett försök att ha ihjäl den Malaysiska presidenten.

Punkt nummer två. Filmen säger sig vilja driva med modeindustrin, och det lyckas den väl med till viss del. Gissar jag på. Men om man som undertecknad är måttligt road av modeindustrin i sig så hjälper det föga. Jag tycker att det mest är lösa scener som placeras på rad, med ett kringelkrokigt manus som Ben Stiller och John Hamburg inte verkar ha någon som helst kontroll över. Kanske beror filmens - och huvudkaraktärens - stora framgångar i Hollywood på att Stiller och Drake Sather redan sedan tidigare etablerat Zoolander som karaktär i den amerikansk televisionen.

Punkt nummer tre. En annan brist i filmen är avsaknaden av Will Ferrell, en av Hollywoods allra bästa komiker under 2000-talet. Han är inte riktigt sig lik i den här rollen som anonym “bad guy” - det brukar ju till stor del vara han som stjäl showen. Här får han anta rollen som den galne modemagnaten Mugatu, men han förekommer i stort sett bara i filmens början och slut. Det är på tok för lite.

Om man gör en film med skådespelare som Ben Stiller, Owen Wilson och Will Ferrell - som jag som sagt tycker är 2000-talets stora komedigäng på vita duken och i DVD-spelaren - så bör de vara med på så många bildrutor som möjligt. Det inbegriper definitivt även Ferrell, som kanske är den roligaste i hela trion. Allt annat känns som slöseri. Men här är han i stort sett sopad under mattan. Det drar ner slutbetyget.

Kalla fakta
Titel: Zoolander
År: 2001
Ursprung: USA
Regi: Ben Stiller
Manus: Ben Stiller, John Hamburg och Drake Sather
Roller: Ben Stiller, Owen Wilson och Will Ferrell

Betyg: 4 av 10

Filmrecension: Åshöjdens BK

Handligen i den här svenska klassiska TV-serien är om ett fotbollslag vid namn Åshöjdens BK. Handlingen utspelar sig runt laget och dess ungdomar, som får en ny tränare som förut spelat med i det svenska landslaget. Laget når snart oanade höjder, samtidigt som det lilla samhället får ett lyft när en ny stor väg ska dras genom staden. Fotboll beblandas sedemera med affärsintressen och politik, samtidigt som ett flertal unga pojkar brottas med sin vardag.

Det är ju en lite förutsägbar historia kan tyckas - men också underhållande, speciellt efter fyra fem episoder av DVD-boxen. Då har man lärt känna huvudpersonerna lite mera. Plus också för musiken, signerad Dan Hylander.

Det här är en trevlig och lite mysig serie som kanske har blivit lite tagen av tidens tand. Skådespeleriet är i flera fall riktigt dåligt. Men å andra sidan är det bara ett fåtal i rollistan som är skådespelare “på riktigt”, resten är glada amatörer. Med tanke på det så får de klart godkänt. Så är en TV-serie som får godkänt av mig; Mycket på grund av den fina miljön och det trevliga persongalleriet.

Betyg: 6 av 10

Kalla fakta
Titel: Åshöjdens BK
År: 1985
Ursprung: Sverige
Regi: Rune Formare
Manus: Max Lundgren
Roller: Gustaf Appelberg, Johan Hedenberg, Björn Nordqvist

Nästa recension - sån som “alla bör se”

Vid tiden för lunch idag så kommer det att publiceras en ny, lite kortare recension här i bloggen. Då rör det sig om en klassisk svensk serie från mitten av 80-talet. Det är inte så att det skriker kvalitet om produkten i fråga, men det är en sådan där som “alla bör se”.

Godkänd av recensenten

Jag blev godkänd jag också. Tidigt i morse (för mig) damp det ner ett mejl i min inkorg från kände bokrecensenten Magnus Utvik. Han från Morgonsoffan i SVT, ni vet. Han gav lite feedback på min bokrecension av “Ge svar på tal” av Anders Mathlein.

“Hej Gustaf - man måste skilja på recension och tips. En recension väger för och emot, går igenom språket, upplägg och försöker placera in boken i ett sammanhang (samt kanske jämför den med liknande böcker).”

Okej.

“Din text är mer ett tips men funkar jättebra som sådant. Man märker att du gillar boken. Ja, du är skönt personlig!”

Tack för det!

“En liten anmärkning. Du använder “verkligen” tre gånger på en så pass kort text. Det är minst en gång för mycket.”

Jo, jag vet. Jag får utveckla min vokabulär. Det behöver jag verkligen, alltså.

“Kör hårt och lycka till i framtiden. Du har en fin och personlig ton!”

Återigen: Tackar!