Indiana Jones är utan tvivel en av filmhistoriens mest kända och även populära karaktärer. Han är en hjälte som är oerhört rädd för ormar, men det är trots allt inte någonting som har hindrat honom från att resa till en massa exotiska platser världen runt i jakten på ockulta och ovärderliga ting. Bland annat de tio budorden i ”Indiana Jones och Jakten på den försvunna skatten” och den heliga graalen i ”Indiana Jones och Det sista korståget”.
I 2008 års ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike” var han tillbaka, och naturligtvis var det ännu en gång skådespelaren Harrison Ford som spelade den äventyrlige arkeologen. Filmen var en stor framgång på biograferna världen över, och under den förra veckan kom nyheter om att regissören Steven Spielberg planerar ytterligare en film. En femte. Det här rapporterade bland annat Bloggywood och Filmstar om.
Jag fick den här filmen i julklapp, vilket var för exakt sex månader sedan. I och med att den nu blir lite aktuell igen så tänkte jag lägga upp lite information om vad jag tycker om den. Sådana här uppföljare har en tendens att vara riktigt usla, men den här är förvånande bra.
Den här fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig år 1957, vilket på ett rätt så läckert sätt ackompanjeras av Elvis Presleys ”Hounddog” i öppningsscenen. Kul med sådana enkla detaljer. Handlingen förläggs således också 19 år efter ”Indiana Jones och Det sista korståget”, och tar samtidigt hänsyn till de år som har passerat sen produktionen av den tredje filmen.
Själva storyn är inte det starkaste vapnet i ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike”: Indiana Jones har ett lugnt liv som lärare innan han slungas tillbaka in i ett nytt äventyr. Regissören Steven Spielberg ville inte upprepa det gamla nazi-temat, men däremot 1900-talets Kalla kriget-tema. Här fajtas istället Indy mot agenter från Sovjetunionen, som leds av Irina Spalko (Cate Blanchett) i kampen om att finna en mystisk kristallskalle. Han möter även en rivaliserande arkeolog vid namn Mac (Ray Winstone). Till sin hjälp har Indy motorcykelknutten Mutt Williams (Shia LaBeouf), som visar sig vara hans egen son, samt sin gamla flamma Marion (Karen Allen) från den första filmen. Hans resa tar honom genom Nevada, Connecticut, Peru och Amazonas regnskogar i Brasilien.
Innan jag såg den här filmen så var jag inte lite orolig över hur en åldrad Harrison Ford skulle kunna göra huvudpersonen Indy rättvis, utan mycket. I andra filmer som jag har sett på senare år med honom så har det känts som att han verkligen blivit gammal. Men faktum är att jag tycker att han är fantastiskt bra i ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike”. Han är definitivt bäst bland filmens skådespelare. Han har åldrats precis som ett gott vin. Som förberedelse inför rollen, tillbringade den 64-årige Ford tre timmar per dag i ett gym, och höll en hög proteindiet bestående av fisk och grönsaker. Ford fortsatte att hålla formen under filmseriens uppehåll, eftersom han hoppades på att det skulle bli en ny film.
Vad som är det absolut bästa med ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike” är det inget snack om – det är alla de hissnande actionscenerna. Särskilt bra tycker jag om biljakterna som är riktigt fartfyllda och underhållande. Jag tycker att det här äventyret i gammal och klassisk anda slår knockout på det mesta av den konkurrens som finns inom actiongenren idag. Det hade jag verkligen inte trott på förhand. Men det borde jag kanske ha gjort med tanke på att min egen stora favorit – Steven Spielberg – har ett stort finger med i spelet. Men även en sådan erfaren regissör som Spielberg kan göra misstag…
Det som verkligen är dåligt med den här filmen, och som drar ner det slutliga betyget avsevärt, är avslutningen. Att använda sig av rymdvarelser i en Indiana Jones-film känns inte som något smart beslut. Jag tycker faktiskt att det är fruktansvärt dåligt och jag kan inte förstå hur Spielberg och George Lucas egentligen tänkte när de tillsammans konstruerade fram det. Enligt uppgifter skall de ha blivit inspirerade av Roland Emmerich och hans ”Independence Day”. Visserligen har även de tre tidigare filmerna i serien spektakulära och otroliga slutuppgörelser, men det här är enbart patetiskt och lägger ett löjes skimmer över en i övrigt riktigt underhållande matinéfilm.
Jag kan bara hålla med dig i det du skriver ;)