Indiana Jones är utan tvivel en av filmhistoriens mest kända och även populära karaktärer. Han är en hjälte som är oerhört rädd för ormar, men det är trots allt inte någonting som har hindrat honom från att resa till en massa exotiska platser världen runt i jakten på ockulta och ovärderliga ting. Bland annat de tio budorden i ”Indiana Jones och Jakten på den försvunna skatten” och den heliga graalen i ”Indiana Jones och Det sista korståget”.
I 2008 års ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike” var han tillbaka, och naturligtvis var det ännu en gång skådespelaren Harrison Ford som spelade den äventyrlige arkeologen. Filmen var en stor framgång på biograferna världen över, och under den förra veckan kom nyheter om att regissören Steven Spielberg planerar ytterligare en film. En femte. Det här rapporterade bland annat Bloggywood och Filmstar om.
Jag fick den här filmen i julklapp, vilket var för exakt sex månader sedan. I och med att den nu blir lite aktuell igen så tänkte jag lägga upp lite information om vad jag tycker om den. Sådana här uppföljare har en tendens att vara riktigt usla, men den här är förvånande bra.
Eurovision Song Contest-vinnaren anno 2009 heter som bekant Alexander Rybak. Vinnnarlåten hette ”Fairytale” – vilket var klassisk folkmusik som var uppmixad med modern pop – och faktum är att artisten själv har en historia som nästan är lika häftig som en riktigt saga.
Rybak föddes i det som då var en del av Sovjetunionen, men idag heter Minsk och är huvudstad i Vitryssland, den 13 Maj 1986. Han flyttade sedan med sina föräldrar till Norge när han var fyra år gammal, och bor numrera i staden Nesodden utanför Oslo. Han är både sångare, kompositör och skådespelare till yrket – men själv vill han mycket hellre bara bli kallad för spelman. Anspråkslös och ödmjuk som han är.
Men Alexander Rybaks fullständigt enastående artistiska och konstnärliga talang är definitivt inte heller särskilt svår att se var den kommer ifrån, han har det nämligen i generna: Det är som så att hans mor – Natalia Valentinovna Rybak – är en känd pianist, och hans far – Igor Alexandrovich Rybak – är en känd violinist i både Norge och Vitryssland.
Om det är medvetet av honom eller inte kan jag inte avgöra, men den svenske regissören Tomas Alfredsson har en historia av produktioner som gör det omöjligt att placera honom i något fack. Han har bland annat gjort ”Bert” och en julkalender för barn och ungdomar, humor med Killinggänget – och nu senast någonting så ovanligt som en vampyrfilm på svenska. Det enda som egentligen förenar hans olika produktioner är att de har en hög kvalitet och så gott som alltid går hem hos publiken.
”Låt den rätte komma in” som hans hyllade film heter, är en filmatisering av en roman med samma namn, skriven av Sveriges kanske främsta skräckförfattare – John Ajvide Lindqvist. Vi får i den här berättelsen följa Oskar som är 12 år gammal och bor i det tidiga 1980-talets Blackeberg. Precis som författaren själv gjorde. Oskar är något av en ensamvarg till sin personlighet och han är ordentligt mobbad av sina sadistiska klasskamrater. Han fantiserar om hämnd, om att ge igen, om att vara stark, om att våga. Men det blir inte något av de planerna.
En kylig kväll sitter plötsligt en flicka i gårdsplanens klätterställningen. Hon heter Eli och verkar vara den nya och tämligen mystiska grannen som just flyttat in i lägenheten intill. Det som gör Oskar så oerhört nyfiken är flera olika saker; hennes kloka blick, hennes märkliga doft, att hon är så tunt klädd, så vanvårdad och mager – men trots det ändå så vacker. De två blir också vänner efter en kort tid – detta samtidigt som området skakas av en serie synnerligen blodiga och bestialiska mord som både skrämmer och fascinerar Oskar.
Men Oskars och Elis vänskap blir definitivt inte okomplicerad, för Eli är nämligen inte som alla andra tjejer – hon kan till exempel inte vistas i solljus, hon äter inte vanlig mat och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden. Hon måste till och med dricka andra människors blod för att kunna leva…
Det här är en mycket bra och dessutom riktigt annorlunda svensk film. Det är bara att konstatera. Först och främst så har den ett enastående snyggt foto, den har ett otäckt bra ljud, stämningsfull musik, den är väl regisserad när det gäller dialog samt har klart godkända skådespelare. Det är inte filmens bästa gren, men definitivt inte heller den sämsta. Per Ragnar är alltid riktigt bra och de två barnen i huvudrollerna – Kåre Hedebrant och Lina Leandersson (som dock dubbades av Elif Ceylan)- är överraskande positiva nykomlingar.
Den karaktär som Per Ragnar spelar har beskrivits som en av de otäckaste inom svensk film på år och dar. Men jag kan inte hålla med om det. Jag kanske är konstig men jag tycker att han är något av filmens hjälte; Han är ju faktiskt beredd att både mörda och att själv gå i döden för att rädda Eli.
Jag vet att ”Maria Larssons eviga ögonblick” vann de tyngsta priserna vid årets Guldbaggegala, men Jan Troell och kompani tog inte hem hela potten. Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” fick sin beskärda del av kakan den också. Som tur var. Till exempel fick Alfredsson – eller ”Sputte” som han kallas – själv ta emot en Guldbagge för bästa regi, ett av galans absolut mest prestigefyllda priser, utan tvivel. Författaren John Ajvide Lindqvist fick också han ta emot en Guldbagge för att ha skapat årets bästa manus. Han debuterade och fick sitt genombrott som författare 2004 med just vampyrromanen ”Låt den rätte komma in”, som alltså utspelar sig i hans egen uppväxtort Blackeberg under början av 1980-talet.
Internationellt har Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” också rönt enorma framgångar. Ja, ännu större, faktiskt. Filmen vann till exempel pris för bästa film 2008 under Tribeca Film Festival i New York City. I spanska Sitges vann den också 2008 års gyllene Méliès på European Fantastic Film Festival’s Federation. Filmen belönades även med fyra priser vid FantAsia-festivalen i Montreal.
När Aftonbladet-kvartetten Emma Gray Munthe, Jens Peterson, Jan-Olov Andersson och Katarina Fjellborg skrev listor över 2008 års största filmupplevelser, så omnämnde de alla ”Låt den rätte komma in” i mycket positiva ordalag. Många ansåg också att filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists roman skulle ha blivit Sveriges officiella bidrag till Oscarsgalan, och inte ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Jag håller definitivt med om det.
Allt är kanske inte som det till en början verkar vara. Det budskap som finns i den här filmen är att även det som kan verka vara ont och fasansfullt – i det här fallet en svulten vampyr – egentligen kanske inte är det. En klyscha möjligtvis, men även en sanning. Presentationen av budskapet i ”Låt den rätte komma in” kommer i en mycket annorlunda förpackning, men det handlar om att skrota sina egna fördomar och istället öppna sina ögon.
Som ung var han en av Sveriges och hela Europas bästa inom den asiatiska kampsporten judo. Under 1990-kom han att bli en av våra mest omtalade skådespelare. På senare år har han bytt karriär ytterligare en gång och blivit en av det här landets kanske allra mest kända och populäraste TV-kockar i TV4 och TV4+. Den enda person som stämmer in på den här beskrivningen är förmodligen Per Morberg, som nu i sommar blir 49 år gammal. I vår har denna allkonstnär dessutom debuterat som författare till en kombinerad kokbok och självbiografi under namnet ”Morberg – scenen, livet och konsten att laga mat”.
Efter den aktiva judo-karriären utbildade sig Per Morberg till kock vid Kristinebergs hotell och restaurangskola. När han var färdig med det så arbetade han sedan på flera olika och tämligen anrika krogar, som bland annat Riche, Café Opera, Club Alexandra och Tullgarns värdshus. Det var vid denna tidpunkt som Morberg av en tillfällighet stötte ihop med Milos Forman, den tjeckiske filmregissören som bland annat har gjort filmerna ”Gökboet” och ”Amadeus”, som ville ha med den självsäkre kocken i en av sina kommande filmer. Det blev visserligen aldrig av men Morberg tänkte att det där med skådespel inte verkade vara särskilt svårt. Efter en teaterkurs på Studiefrämjandet 1982 uppmanades han också att söka vidare till scenskolan. Han utbildade sig på Teater- och Operahögskolan i Göteborg och gjorde sin praktik på Angereds Teater. Resten är svensk TV-historia: För den stora allmänheten är han antagligen mest känd för sina roller som exempelvis Bengt Hall i filmen ”1939”, psykopaten Viggo i TV-serien ”Rederiet” och Roger Rönn i ”Vita lögner”.
År 2007 blev Per Morberg programledare i TV4+ för ”Vad blir det för mat?”. Det är enligt kanalens egen hemsida en av TV4 Plus största succéer fram till dagens datum och Morberg lämnar definitivt ingen tittare oberörd. Antingen älskar man hans sätt att vara eller också avskyr man det. Det blir nämligen oerhört svettigt, spontant, passionerat, djärvt och väldigt mycket på en höft – och personligen älskar jag det. Nu under våren 2009 följde han alltså också upp framgångarna med sitt matlagningsprogram genom att ge ut en kombinerad kokbok och självbiografi under namnet ”Morberg – scenen, livet och konsten att laga mat”. Den har jag läst – och jag tycker att den är riktigt bra.
Man behöver varken vara någon gourmet i stil med Carl-Jan Granqvist eller vinkännare som Bengt Frithjofsson för att ha någon glädje av den här kokboken. Som tur är, höll jag på att säga. Tänk er att kombinera dessa två herrar i en och samma personlighet… Det räcker mer än väl med att man tycker om god mat och har en lättsam inställning till allt möjligt. För styrkan med Per Morbergs kokbok är att den är så mycket mer än just ”bara” en enkel kokbok med en massa listade recept med mått, tider och temperaturer. Boken är lämplig för vem som helst. Jag till exempel är definitivt inte någon virtuos i köket och jag fastnade för boken på grund av mitt eget intresse för svensk film.
Det här är som titeln antyder lika mycket en biografi om en skådespelare som det är en bok om matlagning. Det här är helt enkelt en riktigt skön kokbok, där Per Morberg förutom god mat – och då huvudsakligen rejäl, robust husmanskost som till exempel isterband och kåldolmar – också bjuder på sig själv och sin familj. Han berättar även mycket annat kul som exempelvis om sin resa till Capri och att han dessutom utanför köket faktiskt har bacillskräck.
Det är även en ordentligt stor och snygg bok, enligt min mening. Däremot är den möjligtvis inte så smidig att ha med sig vid köksbänken. Morbergs vän Martin Löf bidrar i alla fall med vackra foton från Tullgarn.
Bonnier Fakta om boken:
Mat, scenkonst, reflektioner – allt går ihop i skådespelaren och kocken Per Morbergs högst personliga kokbok. Här finns nästan 100 recept från ett liv med mat, teater och en stor familj. En del rätter kommer från stjärnkrogen, andra från farmors kök. Det är vällagat och enkelt och på Per Morbergs vis serverat med äkta känsla.
”Jag är ibland en alltför impulsiv person, som handlar först och tänker sen. En person som är så känslig att tanken lätt faller bort. Men det infinner sig ett lugn när jag lagar mat; det får mig att fokusera på något livsviktigt och håller mig på jorden. Gillade att sticka lovikkavantar i syslöjden också. Att göra något med händerna.
I den här boken vill jag berätta lite om mig, om hur och varför jag lagar mat. Recepten är en del av min historia, liksom farmor och farfar, krogen, teatern, tjejerna (jag har fem döttrar!) och en gnutta jakt. Vår svenska husmanskost bär det hela.
Jag är sprungen ur de enklaste rötter. Far var född i ett torp på ett kungligt gods där mina förfäder tjänat i mer än tvåhundra år. Min mor är född i Kiruna, men boken tar avstamp i den sörmländska myllan där jag vistats om somrarna och där jag nu bor. Självklart är Tullgarn en central plats inom och runtom mig!
Att laga mat och att äta är en kärlekshandling. I förlängningen är maten en länk, en mellanmänsklig brygga som redan från födelsen förenar oss i en stund av gemenskap. Mat och dryck är som sagt livsviktigt.
Slutligen vill jag tacka Bonnier Fakta för att jag fick ett exemplar av den här boken för att kunna göra en recension.
Idag är det ju den sjuttonde Maj, det vill säga Norges nationaldag. Det tänkte jag fira med ett filmtips. Att de kan göra film i Norge är kanske ingenting som vi svenskar är så väl medvetande om. Mest känt i Sverige är antagligen ”Olsenbanden” – förlagan till ”Jönssonligan”. De har ju även producerat en del skapliga kriminalserier som bland annat sänts i Sveriges Television, men när det handlar om långfilm så är våra egna kunskaper nästan pinsamt små. Om det beror på att norsk långfilm håller dålig kvalitet eller om det beror på våra egna fördomar, det låter jag vara osagt tills vidare.
Kärt barn har många namn, brukar man ju säga. På originalspråket heter filmen som jag har sett ”Fritt vilt”. Den internationella titeln är ”Cold prey” medan den här i Sverige har döpts till ”Kallt byte”. Eftersom vi befinner oss i Sverige så kommer jag också hädanefter att använda mig av den svenska titeln. Hur som helst så handlar det alltså om en norsk skräckfilm från 2006.
Det är mitt i vintern. Fem ungdomar åker snowboard på semestern. En av dem ramlar så illa i en sluttning att han bryter benet. De tvingas övernatta i ett övergivet hotell eftersom deras bil står för långt bort för att de ska kunna nå den innan mörkret faller. De upptäcker snart att hotellet stängdes på 70-talet på grund av att ägarens son försvann. Vad de inte vet är att någon fortfarande bor på hotellet. Att ta sig därifrån eller bara överleva vistelsen är inte så enkelt som de tror.
Skådespelar-gänget bodde faktiskt på det hotell som de kommer till i filmen – ”Leirvassbu” som det heter i verkligheten – och de fick faktiskt sova i samma rum som de filmade i… För att inte bli alltför uppskrämda så lovade de varandra att inte göra några practicle jokes, vilket enligt källor gick bra.
För att en film skall upplevas som skrämmande på något sätt så måste den enligt min mening ha en smygande mystik inom sig. Som åskådare skall man sitter på helspänn och hela tiden tänka: ”Oh, shit – vad fan var det där?!” Men det gör jag inte. ”Kallt byte” känns mera som en skräckfilm som har inspirerats actiongenren än av någonting annat. Därför är den inte heller särskilt otäck eller otrevlig.
I rollerna som de fem ungdomarna på ondskans hotell ser vi Ingrid Bolsø Berdal, Rolf Kristian Larsen, Tomas Alf Larsen, Endre Martin Midtstigen och Viktoria Winge. Störst roll har utan tvivel Ingrid Bolsø Berdal – och hon är faktiskt bra. Riktigt bra. För sin insats belönades hon välförtjänt med Amanda-priset för bästa kvinnliga skådespelerska. ”Kallt byte” vann också biopublikens eget pris på Amanda-galan, som är norrmännens motsvarighet till den svenska Guldbaggegalan. 2032 besökare på den norska filmsajten Filmweb har också gett ”Kallt byte” 5,3 i betyg på en sexgradig skala.
Regissören till ”Kallt byte” är i skrivande stund 34 år gammal och heter Roar Uthaug. Han producerade sin första skräckfilm redan i åttonde klass, och faktum är att han även då valde att använda sig av en yxmördare som filmens centrum. Efter att ha avklarat grundskolan så började Uthaug utbilda sig inom videoproduktion vid Mediefabriken i Akershus, och senare gick han en regissörsutbildning vid The Norwegian Film School i den gamla OS-staden Lillehammer. Hans examensfilm – som hette ”The Martin Administration” – blev lyckad och nominerades till något som kallas för en student-Oscar.
Jag har läst boken ”100 smarta affärsidéer för unga”, en bok om entrepenörskap för ungdomar. Ett litterärt område där konkurrensen definitivt inte är lika mördande tuff som exempelvis den för kokböcker… Den här boken är skriven av den Göteborg-baserade författaren Dragan Sako och den har illustrationer av Oskar Sjöström. Boken är 254 sidor tjock och den gavs ut 2008 av Bonnier Carlsen.
Denne Dragan Sako är en författare som brinner för att få hjälpa nya entreprenörer att komma igång och utvecklas, inspirera folk att tänka framåt och våga satsa på sina idéer samt människor med talang. Det är av den anledningen som han har skrivit ”100 smarta affärsidéer för unga”.
I den här boken finns det många och rätt så handfasta tips till den – i huvudsak tonåring – som vill börja i liten skala och dryga ut plånboken en del. De 100 affärsidéer som presenteras i boken kräver olika grad av tid, startkapital och inte minst engagemang. Ja, olika förutsättningar. Alla har inte möjlighet att göra allt i boken – men alla har möjlighet att göra några saker. Det är det som är författaren Dragan Sakos grundtanke med allting, enligt min mening.
Det som också är riktigt bra med ”100 smarta affärsidéer för unga” är att författaren gör det relativt lätt att komma igång med varje förslag; För här finns en systematisk genomgång av vad man bör tänka på innan man sätter igång, vilka skatteregler som gäller, vilka åldersgränser som finns, eller tillstånd som krävs för olika verksamheter.
Men vem är då egentligen författaren Dragan Sako? Han har tidigare skrivit böcker för vuxna i ämnet ekonomi och entrepenörskap. Han håller också kurser i ”Starta eget”, men här i boken ”100 smarta affärsidéer för unga” delar han mycket generöst med sig av sina kunskaper och erfarenheter till en yngre målgrupp.
Erfarenhet har Dragan mycket av: Som egen företagare inom olika branscher – bland annat marknadsföring, postorder, bokförlag och mer – samt jobbat som starta eget-rådgivare sedan cirka 10 år tillbaka. På sin fritid ägnar sig Dragan gärna åt att spela basket eller göra goda pannkakor.
”Ebbe – the movie” är en enastående informativ och underhållande dokumentärfilm. Allt som oftast har dokumentärfilmare förtvivlat svårt att kunna kombinera dessa båda aspekter, men Jane Magnusson och Karin af Klintberg – manusförfattare respektive producent – lyckas alldeles utmärkt med just det.
Filmen handlar om Ebbe Carlson, bokförläggaren som fick en släng hybris i samband med mordet på statsminister Olof Palme. Han tog då saken i egna händer och blev privatspanare och på kuppen lurade skjortan av halva justitiesverige genom den så kallade ”Ebbe Carlson-affären”.
De två kvinnorna Magnusson och af Klintberg har enligt min mening gjort en fantastisk kulturgärning av stora mått i med den här filmen, som jag faktiskt tycker är en av vårens absolut bästa. Den är som sagt både informativ och pedagogisk i sitt strukurella upplägg, men även snygg, rolig och allmänt underhållande.
Jag rekommenderar därför verkligen alla människor att försöka ta tillfälle i akt att se den. Särskilt vänder jag mig mot den yngre generation jag själv tillhör och som förmodligen inte sedan tidigare känner till denna extraordinära personlighet. För jag skall motvilligt erkänna att jag inte hade den blekaste aning om vem Ebbe Carlson var när jag för första gången hörde talas om ”Ebbe -the movie” för blott några få månader sedan. Det tycker jag är tämligen pinsamt idag.
I Juli förra året så läste jag ut en mycket bra och intressant bok som jag verkligen kan rekommendera varmt. Det är en faktabok som heter ”Ge svar på tal” – som passar utmärkt som present till rätt person – och är författad av författaren, journalisten och teknaren Anders Mathlein.
Jag måste säga att den här boken passade mig och mina intressen som handen i handsken. Det här är verkligen en lika rolig som spännande och inte minst lärorik guide till att ta ett handfast grepp om om alla tänkbara situationer och konversationer som kan tänkas dyka upp i vardagslivet. Såväl vid frukostbordet, på arbetsplatsen eller på släktmiddagen.
Jag gillar verkligen Anders Mathleins sätt att skriva i boken. Det är kort och koncist, pang på rödbetan och utan invecklade krusiduller. Boken kan verkligen ses som ett högst effektivt läromedel för den som känner att han eller hon ligger alltför långt ned på statuslistan, och nu vill klättra uppåt i systemet och utkräva en gruvlig revansch på alla besserwissrar och förståsigpåare.
Ett av de mest intressanta partierna i boken, enligt mig personligen, är den om hur man på ett effektivt sätt handskas med trilskande telefonförsäljare. Men hur man löser de problemen tänker inte jag gå igenom här och nu, istället rekommenderar jag dig alltså varmt att själv köpa hem boken till ditt privata bibliotek.
Eurovision Song Contest-vinnaren anno 2009 heter som bekant Alexander Rybak. Vinnnarlåten hette ”Fairytale” – vilket var klassisk folkmusik som var uppmixad med modern pop – och faktum är att artisten själv har en historia som nästan är lika häftig som en riktigt saga. 
Jag har läst boken ”100 smarta affärsidéer för unga”, en bok om entrepenörskap för ungdomar. Ett litterärt område där konkurrensen definitivt inte är lika mördande tuff som exempelvis den för kokböcker… Den här boken är skriven av den Göteborg-baserade författaren Dragan Sako och den har illustrationer av Oskar Sjöström. Boken är 254 sidor tjock och den gavs ut 2008 av Bonnier Carlsen. 
”Ebbe – the movie” är en enastående informativ och underhållande dokumentärfilm. Allt som oftast har dokumentärfilmare förtvivlat svårt att kunna kombinera dessa båda aspekter, men Jane Magnusson och Karin af Klintberg – manusförfattare respektive producent – lyckas alldeles utmärkt med just det. 
Välkommen till mitt hem nätet! 