Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Recension’

Indiana Jones är utan tvivel en av filmhistoriens mest kända och även populära karaktärer. Han är en hjälte som är oerhört rädd för ormar, men det är trots allt inte någonting som har hindrat honom från att resa till en massa exotiska platser världen runt i jakten på ockulta och ovärderliga ting. Bland annat de tio budorden i ”Indiana Jones och Jakten på den försvunna skatten” och den heliga graalen i ”Indiana Jones och Det sista korståget”.

I 2008 års ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike” var han tillbaka, och naturligtvis var det ännu en gång skådespelaren Harrison Ford som spelade den äventyrlige arkeologen. Filmen var en stor framgång på biograferna världen över, och under den förra veckan kom nyheter om att regissören Steven Spielberg planerar ytterligare en film. En femte. Det här rapporterade bland annat Bloggywood och Filmstar om.

Jag fick den här filmen i julklapp, vilket var för exakt sex månader sedan. I och med att den nu blir lite aktuell igen så tänkte jag lägga upp lite information om vad jag tycker om den. Sådana här uppföljare har en tendens att vara riktigt usla, men den här är förvånande bra.

(mer…)

Annonser

Read Full Post »

Om det är medvetet av honom eller inte kan jag inte avgöra, men den svenske regissören Tomas Alfredsson har en historia av produktioner som gör det omöjligt att placera honom i något fack. Han har bland annat gjort ”Bert” och en julkalender för barn och ungdomar, humor med Killinggänget – och nu senast någonting så ovanligt som en vampyrfilm på svenska. Det enda som egentligen förenar hans olika produktioner är att de har en hög kvalitet och så gott som alltid går hem hos publiken.

”Låt den rätte komma in” som hans hyllade film heter, är en filmatisering av en roman med samma namn, skriven av Sveriges kanske främsta skräckförfattare – John Ajvide Lindqvist. Vi får i den här berättelsen följa Oskar som är 12 år gammal och bor i det tidiga 1980-talets Blackeberg. Precis som författaren själv gjorde. Oskar är något av en ensamvarg till sin personlighet och han är ordentligt mobbad av sina sadistiska klasskamrater. Han fantiserar om hämnd, om att ge igen, om att vara stark, om att våga. Men det blir inte något av de planerna.

En kylig kväll sitter plötsligt en flicka i gårdsplanens klätterställningen. Hon heter Eli och verkar vara den nya och tämligen mystiska grannen som just flyttat in i lägenheten intill. Det som gör Oskar så oerhört nyfiken är flera olika saker; hennes kloka blick, hennes märkliga doft, att hon är så tunt klädd, så vanvårdad och mager – men trots det ändå så vacker. De två blir också vänner efter en kort tid – detta samtidigt som området skakas av en serie synnerligen blodiga och bestialiska mord som både skrämmer och fascinerar Oskar.

Men Oskars och Elis vänskap blir definitivt inte okomplicerad, för Eli är nämligen inte som alla andra tjejer – hon kan till exempel inte vistas i solljus, hon äter inte vanlig mat och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden. Hon måste till och med dricka andra människors blod för att kunna leva…

Det här är en mycket bra och dessutom riktigt annorlunda svensk film. Det är bara att konstatera. Först och främst så har den ett enastående snyggt foto, den har ett otäckt bra ljud, stämningsfull musik, den är väl regisserad när det gäller dialog samt har klart godkända skådespelare. Det är inte filmens bästa gren, men definitivt inte heller den sämsta. Per Ragnar är alltid riktigt bra och de två barnen i huvudrollerna – Kåre Hedebrant och Lina Leandersson (som dock dubbades av Elif Ceylan)- är överraskande positiva nykomlingar.

Den karaktär som Per Ragnar spelar har beskrivits som en av de otäckaste inom svensk film på år och dar. Men jag kan inte hålla med om det. Jag kanske är konstig men jag tycker att han är något av filmens hjälte; Han är ju faktiskt beredd att både mörda och att själv gå i döden för att rädda Eli.

Jag vet att ”Maria Larssons eviga ögonblick” vann de tyngsta priserna vid årets Guldbaggegala, men Jan Troell och kompani tog inte hem hela potten. Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” fick sin beskärda del av kakan den också. Som tur var. Till exempel fick Alfredsson – eller ”Sputte” som han kallas – själv ta emot en Guldbagge för bästa regi, ett av galans absolut mest prestigefyllda priser, utan tvivel. Författaren John Ajvide Lindqvist fick också han ta emot en Guldbagge för att ha skapat årets bästa manus. Han debuterade och fick sitt genombrott som författare 2004 med just vampyrromanen ”Låt den rätte komma in”, som alltså utspelar sig i hans egen uppväxtort Blackeberg under början av 1980-talet.

Internationellt har Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” också rönt enorma framgångar. Ja, ännu större, faktiskt. Filmen vann till exempel pris för bästa film 2008 under Tribeca Film Festival i New York City. I spanska Sitges vann den också 2008 års gyllene Méliès på European Fantastic Film Festival’s Federation. Filmen belönades även med fyra priser vid FantAsia-festivalen i Montreal.

När Aftonbladet-kvartetten Emma Gray Munthe, Jens Peterson, Jan-Olov Andersson och Katarina Fjellborg skrev listor över 2008 års största filmupplevelser, så omnämnde de alla ”Låt den rätte komma in” i mycket positiva ordalag. Många ansåg också att filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists roman skulle ha blivit Sveriges officiella bidrag till Oscarsgalan, och inte ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Jag håller definitivt med om det.

Allt är kanske inte som det till en början verkar vara. Det budskap som finns i den här filmen är att även det som kan verka vara ont och fasansfullt – i det här fallet en svulten vampyr – egentligen kanske inte är det. En klyscha möjligtvis, men även en sanning. Presentationen av budskapet i ”Låt den rätte komma in” kommer i en mycket annorlunda förpackning, men det handlar om att skrota sina egna fördomar och istället öppna sina ögon.

Read Full Post »